Bortom minnet, bortom glömskan är en bok av Ebba Sörbom, en av dem som på marginalen överlevde förintelsen. Hon föddes 1927 som Ruzsica Schreiber i Novi Sad, för detta Jugoslavien. År 1944 fördes hon till koncentrationslägret i Auschwitz där hon direkt skiljdes från sin mamma och lillebror som dödades av nazisterna. Som sjuttonåring kom Ebba Ruzsica till Sverige. Hur avskedet från familjen och senare tiden i koncentrationslägren Auschwitz och senare Bergen-Belsen präglade hennes liv berättar hon i sina böcker:

Bortom minnet, bortom glömskan. – Stockholm : Gedin, 1988.

Det drömda livet : dikter & bilder. – Stockholm : Ordfront, 1991.

Åter till Novi Sad. – 1. uppl. – Stockholm : Ordfront, 1993.

På min näthinna : minnen av en barndom : [dikter]. – 1. uppl. – Stockholm : Ordfront, 1996.

Bortom minnet, bortom glömskan : dikter & prosa : [samlingsvolym]. – Stockholm : Ordfront, 1999. – 212 s. – (Ordfront Minerva) –

Lindansare. – Stockholm : Ordfront, 2000

Ebba Ruzsica Sörbom avled i juni 2001. Hennes berättelse behöver leva vidare.

Bortom minnet, bortom glömskan

I samlingsvolymen Bortom minnet, bortom glömskan ingår fyra av de tidigare utgivna böckerna ( ej boken Lindansare) och författarskapet griper tag i en känslig själ. Ebba Ruzsica Sörbom skriver på ett sätt så att jag som läsaren är i hennes känsloliv, delar hennes upplevelser. Bokens innehåll och texter väcker smärta, smärta över att ta del av en annans människas lidande så på djupet. Smärtan präglar författarens liv med starka prosttraumatiska upplevelser som aldrig försvinner. En gång koncentrationslägerfånge alltid koncentrationslägerfånge.

Som läsare delar jag hennes måltider, övergreppen som hon inte fullt ut orkar berätta om, skräcken som ständigt vilar över lägerfångarna, en skräck som för Ebba Ruzsica innebär att hon aldrig mer fullt ut kan lita på livet.

Bevara vår mänsklighet

Jag vill uttrycka min ovilja och avsky, men värna medkänslan. Går det ihop? Hat, våld, krig fyller inget som helst syfte. Att värna medkänslan är vår viktigaste uppgift som människor. Det innebär också att värna medkänslan om sig själv. Allt kan man inte berätta, människorna klarar inte av det, är Ebba Ruzsicas erfarenhet och de vill bara veta till en viss gräns. De orkar inte mer. Jag har all respekt för detta. Vi är begränsade i vår förmåga. Det som jag dock fortfarande inte förstår, efter alla dessa böcker jag läst om andra världskriget ur olika perspektiv, är den ofattbara ondskan mot oliktänkande.

Att orka gå vidare

För att se ett ljus, för att få kraft att tro på mänskligheten rekommenderar jag Viktor Frankls Livet måste ha mening.

Låt oss föra Ebba Sörboms, som hon föredrog att kalla sig efter det att hon kom till Sverige, berättelse vidare. Låt den aldrig försvinna.