I jul går mina tankar till barnen

En intensiv termin och höst är till sin ända. Tacksam över allt jag fått vara med om. Skänker gärna en extra tanke till världens utsatta barn nu i jul. Det finns många sätt att bidra för den som vill göra skillnad.

I vår familj lägger vi inga stora pengar på julklappar och har så aldrig gjort. Som förälder har vi fått en del kritik för det. När kompisar får nya Iphones eller andra dyra lyxprylar, som jag vill benämna det, får våra barn saker eller pengar för max 1500 vardera. Det är mycket nog! Det finns barn i världen som svälter. Det finns barn i Sverige som inte får någon present alls utan får lita till olika hjälporganisationers insamlingar.

Kärlek ligger inte i pengar. För mig ligger den i medmänsklig kärlek och närvaro. Och ändå är det så att pengar är nödvändigt för att vi ska kunna finansiera ett boende, mat på bordet och annat som ingår i livets nödtorft.

I jul går mina tankar och en del av mina pengar till mina allra närmaste, men de går också till de utsatta barnen i Sverige och i världen. De barn som lever i misär, i utsatthet, under livsvillkor, som inga barn under några omständigheter ska behöva leva under. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. När vi gett till oss själva kan vi börja ge till andra, var och en efter egen önskan och förmåga.

Det är rätt fantastiskt att jag för hundralappen kan finansiera 30 doser mässings- och poliovaccin. ( Se Unicefs gåvoshop) eller ge valfri gåva till Bris så att utsatta barn i Sverige har någonstans att vända sig nu i jul.

Det är lite larvigt egentligen detta med julen om man ser till all kommers och alla krav som pådyvlas oss utifrån. Det jag vill bevara i mitt hjärta är det som julen och andra liknande högtider inom andra religioner står för, en påminnelse om medmänsklig kärlek och gemenskap.

Så skänker jag en tanke av tacksamhet över att få vara mamma i ett land som Sverige och ha råd att ge mina barn julklappar, julmat och julgran utan att bli ruinerad. Även jag var ett fattigt och utsatt barn. Den erfarenheten bär jag med mig. Inte med en känsla av skam, men med vis livserfarenhet att använda i mötet med de ungdomar som jag i min egenskap av lärare dagligen möter. En del av dem tänker jag extra på nu i jul då de bär med sig mycket smärta. Så vände jag min inre smärta till att dagligen få vara med och bidra till att få göra något konstruktivt. Och ibland händer det att man gör lite skillnad. Då blir hjärtat varmare.