När tiden krymper blir valen färre. Bisaker plockas bort och fokus läggs på det jag verkligen anser är viktigt i livet. Mina lärdomar om livets sårbarhet och barns utsatthet blev privata och kom tidigt. De har påverkat hela mitt liv. Smärtan är jag ständigt medveten om och måste hantera.
Det finns kunskaper man önskar att man sluppit få så tidigt. Men när de väl finns där väljer jag att använda mig av dem. Jag strävar efter att vara en lärare som ser. Det innebär verkligen inte alltid att jag lyckas, men jag känner min förmåga. Jag kan signalerna. De osedda barnen, finns de med när politikerna diskuterar skolpolitik?
Barngrupperna och klasserna har blivit större, ljudnivån och brist på ”rätt” slags uppmärksamhet har ökat. Pedagogerna/lärarna känner att tiden inte räcker till; alltmer tid går till att dokumentera och sätta upp nya mål för varje elev. Det barn och ungdomar behöver är: att bli sedd för den man är (inte presterar), villkorslös kärlek, vuxna (helst föräldrar) som sätter gränser och vägleder. Det viktigaste verktyget i livet är att känna att man duger och att man har ett egenvärde och kan göra något gott för värden.
Du fångar situationen mycket väl Elisabeth Jonasson.Detta året provar jag rollen som fackligt ombud för lärarna. Det har gett mig en god helhetsbild av situationen i dagens skola. Nu är det upp till politikerna att ta sitt ansvar.
Vill också tacka dig för din värdefulla kommentar.
Mvh
Elisabeth