Tänker på framåtrörelsen och vårt behov av den och ändå är det just stillaståendet i nuet vi så ofta strävar efter. Denna enda stund av fullkomlighet, stillhet och närvaro. En stund av lycka och om vi någon gång fått erfara känslan vill vi dit igen. Väl där vill jag stoppa tiden, vill inte den ska driva vidare.
Men tiden driver vidare och ångesten kommer då jag vet att allt jag upplevt kommer jag att förlora. Så blir livets förgänglighet och fåfänglighet synligt. Då behöver jag hoppet som ger mig kraft att blicka framåt.
Är det detta det är att vara människa, att fästa sig, kunna släppa och sen fästa sig på nytt?
Mina lyckostunder blir frizoner i tillvaron, öar där jag för en stund kan befinna mig för att tanka energi och kraft.
