Nyttan släcker min låga. Fick i dagarna ett utdrag ur en av Ellen Keys skrifter i serien, Skönhet för alla, genom Ellen-Key sällskapet.
Hon skriver så fint om skymningsbrasan och dess betydelse och hon oroas över att kaminer installeras i alltfler hem. Skymningsbrasan är för Ellen Key en värdefull plats för eftertanke, möten och fantasiskapande berättelser. Elden har ett livgivande inflytande skriver hon.
Och jag kan känna igen mig. Så högtidligt är det inte när familjen samlas vid hemmets brasa. Vi kan sitta tysta eller lågt samtalande framför och i närheten av brasans sken, känslan av salighet som nästan uppstår.
Så i slutet av sin skrift berättar hon om björken som blev fälld, om hur björken blir värderad och samhällsnyttig.. Hon frågar sig om människornas öde är annorlunda. Ellen Key skriver:
”Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan ringare. Även vi ryckas ofta ur den tillvaro, där vi levat vårt verkliga liv, hän till nyttans värld. Men där bli vi icke alltid, som vedträdet, livande och värmande skönhets- och glädjespridare……”
Och lite längre fram står följande rad: ”Först när vi inse att vi måste förbrinna ifall vi vilja göra livet varmare och skönare för oss själva och för andra – först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som falnar på vår härd”
Nyttan släcker min låga
Och jag känner så starkt hur jag mår väl av att vända mig bort från nyttotänkande och effektivitet och närma mig det innerst mänskliga och närvarande. Då blir jag till!
Såsom i den sång jag nu övar på inför nästa sångarträff, Koppången, här framförd av Malena Ehrnmann.
