Det vilar i mig en klang av vemod. Denna klang har jag ständigt att förhålla mig till. Det finns säkert flera förklarliga orsaker varifrån den kommer, denna vemodsklang som präglar mitt liv.
Ibland blir den kraftfullare och frambringar en nästan outhärdlig ångest, men allt som oftast bär jag den inom mig som en sorg, men också som en längtan. Genom skrivandet håller jag den i schack. Orden bildar den väv av lindrande balsam som gör att jag uthärdar tillvaron. Är det sorgset- en brist- en tillgång, denna känslighet för livets förgänglighet som jag ständigt bär med mig?
Så fortsätter jag skriva och skapa för att lindra, förmedla och uttrycka klangen som nog egentligen handlar om livet i sig själv. Vetskapen om att allt jag fäst mig vid kommer en dag att vara borta och trots det en längtan efter att leva och få uttrycka min längtan efter något som jag ofta inte vet svaret på.
