Kategori: Undervisa

Skapa sin identitet

Det tar tid att skapa sin identitet och forma sin självbild

Genom åren har jag fått följa många ungdomar i deras prövande sökande efter en identitet. I tonåren blir kanske frågor som: Vem är jag? Vem vill jag vara? som mest tydliga. Vi som undervisar finner hos många ungdomar ett naturligt prövande förhållningssätt och ett ifrågasättande av tillvaron och samhället.

Här kan jag som lärare möta upp, ställa frågor och vara lyhörd för svaren. Jag kan också få frågor och ges möjlighet att återge olika sätt att betrakta tillvaron på. Låter det svårt? Det är det, men också intressant, utmanande och lärorikt

Vågar jag vara där mina elever är kan det bli fina samtal som möjliggör växande och som gör att skolan känns meningsfull.

Genom samtal med varandra blir vi delaktiga i att skapa vår identitet.

Levande undervisning

Kursmål, undervisningsmaterial, grupplistor, närvarocheck, uppgiftsavstämning, lektionsförberedelser, efterarbete….

Så äntligen kan jag ägna mig åt det som ligger mig varmast om hjärtat – undervisningen.

Eleverna kommer och det blir liv i klassen. Förutsättningarna skapas för en levande undervisning.

Som i ett partitur har jag i denna lektion en tydlig intention. Jag är lyhörd för stämmorna, påtalar pauserna, lyssnandet till varandra och till mig som lärare.

Likt en färgpalett målar vi med hjälp av alla röster färgskalans rika nyanser.

Mitt manuskript är inte detaljerat. Det rymmer helheter, övergripande struktur, allt i en ambition att skapa en trygg yttre ram.

I mitt klassrum vill jag det ska finnas utrymme för improvisation. Det ska finnas tid att ställa frågor och möjlighet att diskutera svaren. Först då kan inlärning ske, då kan kunskapen bli en del av oss som människor.

Så vill jag skapa en levande undervisning i vilken jag som lärare lever och där eleverna är något mer än passiva nickedockor utan istället,  tillsammans med mig och sina klasskamrater, ansvariga för sin egen inlärning

Att bemöta de svåra frågorna

Även om jag inte vill misstror jag stundtals människan. Läser just nu Kvinnoorkestern av Fania Fenelon. Utvalda kvinnor från förintelselägret Birkenau har ”turen” att bli invalda i kvinnoorkestern. De spelar för dem som anser sig ha rätten att ta andras liv. De spelar för de dödsdömda, de som på grund av sin religion och sitt sätt att leva, inte anses värdiga att leva.

Och hur mycket jag än läser om andra världskriget, om Hitler, om nazismen så förstår jag inte.

Vad händer när vi börjar ifrågasätta alla människors lika värde? När vi inte längre anser att människolivet är okränkbart.

Vem ger dig rätt att ta en annan människas liv?

Tankarna går till händelserna i Paris och till elevernas frågor. De vill precis som jag också förstå. Vi behöver få känna trygghet i , känna framtidshopp och tilltro. Jag måste våga möta deras frågor och inge trygghet. Även om jag inte har alla svar.

Jag kan säga: – det börjar i hjärtat hos oss alla, i vår egen livshållning till vårt eget och till andras liv. Att ta sig tid att ställa sig själv frågor som: Vem vill jag vara? Vad vill jag stå för? Vilka värden är viktiga för mig?

Och samtalen behöver fortgå hela tiden, inte tystas ner. När frågorna kommer måste vi fundera över vilka människor vi  vill vara.

Jag vill fortsätta tro på en vackrare och medmänskliga värld.