Du kommer med ett sargat självförtroende till min klass. Dina förkunskaper i engelska, svenska och matematik är knapphändiga. Din tillit till dig själv och din förmåga är låg, stundtals obefintlig.
Nu går du på gymnasiet. Och jag undrar: Hur kunde det bli så här?
Nyss var du ett nyfött barn med alla möjligheter i världen.
Jag har åtkomst till svaren om din situation. Och jag vet att du inte är ensam. Men det tröstar mig inte. Smärtan över den orättvisa du utsatts för gör ont och väcker min ilska.
Hur kunde vi svika dig så?
Och varje år fortsätter det. I tjugo år har jag arbetat som lärare på gymnasiet. Tidigare kom du inte så ofta. Nu kommer du regelbundet och tillsammans med många andra.
Och här står lilla jag tillsammans med mina kollegor för att försöka göra en insats, att rädda det som räddas kan, för att du ska få blomma ut och få bli den individ du har rätt att vara. Vilka är då lärarens och elevens förutsättningar?
Vad är det som hänt på vägen? Såg vi inte? Fanns det inga pengar?
Finns det några ursäkter?