Ljus ger kraft
Ljus fascinerar mig. Det inger en känsla av frid och av hopp. Vackert fallet ljus skapar andäktighet. När orken är slut ger ljuset kraft. Solljus som strilar ned mellan trädtopparna. Solljus som skapar skuggspel. Då när kraften är slut är ljuset där och jag går vidare.
Naturens språk
Naturen har sitt eget språk. Naturen kan inge en känsla av beskydd och svara mot djupare existentiella behov, kanske stundtals ge svar på frågor som varför vi finns till. I möten med naturen slår starka krafter emot mig, så mäktiga och stora, större än vad jag kan föreställa mig. Krafter som är större än vad människan någonsin kan bli.
Tidsfördriv
Tänker på framåtrörelsen och vårt behov av den och ändå är det just stillaståendet i nuet vi så ofta strävar efter. Denna enda stund av fullkomlighet, stillhet och närvaro. En stund av lycka och om vi någon gång fått erfara känslan vill vi dit igen. Väl där vill jag stoppa tiden, vill inte den ska driva vidare. Men tiden driver vidare och ångesten kommer då jag vet att allt jag upplevt…
Att hålla barnet
När vindarna blåser är det skönt att ha någon att hålla i hand, någon som bara finns, som orkar och som är där. När det stormar inombords och minnen rivs upp kan jag tänka på henne som stod kvar. Trots en alkoholiserad man kämpade hon på med ansvar för hem, tre barn och extra arbete. Och ändå fanns handen där för mig, det lilla barnet.
Ibland uppstår tomheten
Ibland uppstår tomheten. Att då inte vara rädd för den, för tråkigheten, tristessen.., invänta istället vad som komma skall. Att vara i ögonblicket, att invänta ögonblicket, kanske låta döden få vara närvarande en stund. Att vara i en existentiell gränssituation gör mig mer medveten om att varje stund är lika viktig, okränkbar. Att befinna sig i landet mellan närvaro och förlust, en skör hinna. Att finna och förnimma värmestrålar människor emellan.…