Omfamnar livet
Det finns platser som inger starka känslor av möjligheter. Tågstationer och flygplatser är för mig sådana möjlighetens platser. Människor möts och skiljs. Blickar vänds mot avgångs- och ankomsttider. En stund av ökat tempo, en känsla av stress som ersätts av, i takt med att tåget rullar igång, ett inre lugn. Resan inombords tar sin början.
Jag vill stå i livets tjänst, vara den som låter olika åsikter brytas, den som bejakar barns och människans växande och utveckling.
Jag vill värna varenda litet frö.
Ofta kommer jag till korta i min ambition. I min mänsklighet är jag inte tillräcklig.
Då när det är som mörkast kommer någonstans ifrån, livslusten tillbaka.
I stunder av stillhet.
Så har vi alla ett värde och kan ge ett bidrag till helheten.
Blir lika full av förundran varje gång. Första gången jag köpte en orkidé förstod jag inte hur en så oerhört vacker blomma kunde överleva i en så liten kruka fylld med endast små torra jordklumpstenar och med rötterna ivrigt klättrande utanpå.
Än mindre förstod jag att den skulle blomma om och om igen. Ett klipp längst ner vid blomsterstängeln när blomningen var över sedan tid för blomman att vila. Så jag gjorde så.
Så en dag började en ny liten stängel krypa fram för att strax skjuta fart. Snart kom knopparna och blomningen började bli verklighet. Denna livskraft!
Jag njuter var gång jag ser mina orkidéer blomma. Så mycket att de väcker min lust att fånga dem med akvarellpenseln. Så kan jag ta mig tid att se och lyfta det som är vackert.
