En känsla av evighet. När allt lugnat ner sig, när livstakten blir min, infinner sig gärna en känsla av att allt som är, är i detta nu. Upplevelsen kanske kommer mitt i semestertider när det inte finns några måsten att göra. Men likväl kan upplevelsen av ett oändligt nu infinna sig i vardagen. Evighetskänslorna kan ge djupa känslor av sorg, men också känslor av möjligheter. Stunderna ger mig möjlighet att se verkligheten på mitt eget personliga sätt. Det är så lätt när allt rusar på att ryckas med i en värld av illusioner.
När tiden förlorar sin betydelse
Känslan av evighet är annorlunda. Tiden har förlorat i betydelse. Allt kan ifrågasättas. Livsval omprövas. Känslan av evighet uppstår när tiden för en stund upplevs stå stilla. Denna känsla av evighet kommer inte på beställning, den kommer som en gåva när man minst anar det. Så förändras utsiktshorisonten. Vyer långt borta känns plötsligt närmre. Det som tidigare var nära ligger bakom eller längre fram. En ny karta kan sakta börja veckla ut sig.
Kanske ska jag sitta en stund och fundera
Jag börjar fundera över vilka vägar jag vill gå nu. Eller kanske ska jag bara sitta en stund och fundera. Betrakta det som är mig alldeles nära. Det svåraste, men viktigaste av allt, det egna livet. De livsval jag hittills gjort. Ta mig tid att fundera. Se mitt människovärde, värna det.
De inre tonerna börjar sakta ljuda. Stundtals blir klangfärgerna klarare. Melodier kan bryta fram. Något nytt blir till. Inga krav, inga måsten. Ur denna friska jord spirar den genuina livsglädjen. Det finns få platser som kan erbjuda en sådan jordmån. Men de finns. Det är inte alltid de ännu är utmärkta på livskartan. Ibland måste man söka länge för att hitta de personer, miljöer, platser där det blir möjligt att slå rot. För det är så, om något ska växa, måste marken, grunden vara livgivande.
