Hur hinner du med allt?

Hur hinner du med allt du gör är ett påstående jag får emellanåt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det, är det beröm eller ska jag skuldbelägga mig själv för att jag inte slappar tillräckligt? Eller missar jag något viktigt? Jag vet mycket jag missar, men det är jag inte intresserad av. Jag har inte så mycket tid kvar tänker jag så jag prioriterar mycket, ja väldigt mycket faktiskt. Till och med så mycket så jag stundtals kan bli riktigt krass.

Jag är en skapande människa. Skapandet gör att jag överlever. Mina känslor behöver komma till uttryck genom ord, musik och i bild. Så det är så att skapandet är en form av terapi för mig, något jag gör för att jag behöver det, för att det är roligt.

Kanske är jag inte riktigt klok, skapande människor är inte alltid det. Då får jag bjuda på det. Jag arbetar ju som lärare och det tar mycket tid, mitt engagemang i mina elever. Men när jag skapar då är jag fri, ja det är ungefär som barnens lek. Mycket kritik kan man ha gentemot sina föräldrar, men tillgången till barnet inom mig har jag kvar. Likaså livsglädjen. För mig är skapandet och livsglädjen nära sammanbundna, därför hinner jag med, därför orkar jag. Och stora barn frigör också tid. Ja, mina barn, att de finns gör mig så glad så de gör att jag orkar. Och en fantastisk man som uppmuntrar, stöttar och tycker mina kreativa projekt är spännande.

Hur hinner jag med? Jag älskar strukturer och att planera inom många olika områden. För att inte tala om strategier, det tycker jag är riktigt roligt, ett skapande i sig. Arbetar mycket med notisar, sätter upp mål och delmål, arbetar långsiktigt och talar inte om alla mina mål. Jag vet vart jag vill, sorterar bort sådant som tar negativ energi, strävar efter att fokusera på det som jag tycker är viktigt som ger energi och som gör mig livsglad. Och korsbefruktar i alla led. Olika verksamhetsområden skapar ofta synergier genom berikande relationer och ny kunskap som kommer mig själv och andra till del. Har jobbet sugit för mycket negativ energi har jag emellanåt haft möjlighet att ta lite tjänstledigt.

Får se hur länge jag orkar. Jag har också en gång gått in i den berömda väggen. Kanske händer det igen? Den främsta orsaken till att det hände var att jag levde efter andras förväntningar. Idag strävar jag efter att lyssna inåt. Vi får se om det håller. Just nu lever jag. Vem har mer än stunden?

Ödmjukheten inför livet bär jag ständigt med mig och en stark vetskap, en insikt jag fick tidigt i livet, att mattan när som helst kan ryckas bort under mina fötter.

Så ser det mycket ut? Ja, bakom finns en genomarbetad strategi och arbetar man långsiktigt med den, med små ,små steg i taget då ser det efter ett tag mycket ut.

Att offra familjen för sin egen framgång

När jag läste Nelson Mandelas biografi ( en av dem), som jag för övrigt också skrivit en del om i inlägget Betydelsen av mening, fick jag en djupare inblick i Mandelas inre lojalitetskonflikt. Var det värt att kämpa för människors lika värde, en kamp som innebar att den egna familjen fick ta stryk? Personligen tycker jag att hans reflektion är mycket sund. Samvetet finns där och han måste förhålla sig till det.

När jag snart närmar mig femtio års ålder kan jag säga att jag försonats med min barndom. Från ett kritiskt reflekterande och ifrågasättande har jag landat i en acceptans av att det blev som det blev. Kanske också för att jag idag är mer medveten om svårigheterna i att vara förälder.

Föräldraskapet har bestått i för mig, att vara en närvarande förälder. Jag har gjort fel, inte alltid kunnat leva upp till övermänniskoidealet som barn kan ha av sina föräldrar. Jag har valt att lägga min tid på mina barn istället för att till exempel göra en chefskarriär. Det är inget jag ångrar. För mig har det varit rätt. Jag har känt smärtan i barndomen, velat skona mina barn från den. Idag ser jag att smärta kan jag aldrig skona dem från helt och hållet. För det är livet alltför komplext.

Vilka skador frånvarande föräldrar kan ge sina barn finns det många litterära exempel på. Som exempel kan ges Jan Myrdals bok Barndom där författaren beskriver freds- och kvinnosakskvinnan Alva Myrdal, hans mamma, som en kylig, intellektuell och rationell mamma med föga kärlek och empati för sin son. Detsamma beskriver den svenska författaren Cecilia Gyllenhammar i sin bok En spricka i kristallen.

Jag frågar mig egentligen vad det är att göra något stort. Är det något som många ser, som gör att man blir en betydande och mäktig person? Men vad händer då med dem som verkar i det lilla, den som kan hålla barnet

Idag tänker jag på små vardagliga händelser som är enormt vackra. Kanske är det just dem vi behöver se mer utav.