Omfamnar livet
Ljus fascinerar mig. Det inger en känsla av frid och av hopp. Vackert fallet ljus skapar andäktighet. När orken är slut ger ljuset kraft.
Solljus som strilar ned mellan trädtopparna.
Solljus som skapar skuggspel.
Då när kraften är slut är ljuset där och jag går vidare.
Naturen har sitt eget språk.
Naturen kan inge en känsla av beskydd och svara mot djupare existentiella behov, kanske stundtals ge svar på frågor som varför vi finns till.
I möten med naturen slår starka krafter emot mig, så mäktiga och stora, större än vad jag kan föreställa mig. Krafter som är större än vad människan någonsin kan bli.
Tänker på framåtrörelsen och vårt behov av den och ändå är det just stillaståendet i nuet vi så ofta strävar efter. Denna enda stund av fullkomlighet, stillhet och närvaro. En stund av lycka och om vi någon gång fått erfara känslan vill vi dit igen. Väl där vill jag stoppa tiden, vill inte den ska driva vidare.
Men tiden driver vidare och ångesten kommer då jag vet att allt jag upplevt kommer jag att förlora. Så blir livets förgänglighet och fåfänglighet synligt. Då behöver jag hoppet som ger mig kraft att blicka framåt.
Är det detta det är att vara människa, att fästa sig, kunna släppa och sen fästa sig på nytt?
Mina lyckostunder blir frizoner i tillvaron, öar där jag för en stund kan befinna mig för att tanka energi och kraft.
