Äkta relationer eller ett spel för gallerierna

Äkta relationer eller ett spel för gallerierna. Under senare tid har jag funderat mycket över äkta relationer och det spel vi människor mer eller mindre medvetet ägnar oss åt i relation till varandra.Personligen har jag aldrig trivts i sammanhang där rollspelen står i centrum. Jag söker mig till de äkta sammanhangen så äkta som möjligt.

När jag arbetade inom näringslivet så stod hela tiden pengarna och resultaten i centrum. Människan var så ofta ett medel för att nå ett mål, ja för i ärlighetens namn när det väl gäller, vad är det då för regler som råder? I dag finns samma tänkande inom den offentliga sektorn. NPM, New public management med resultatfokus tar plats till priset av mänskliga relationer.

Äkta relationer eller ett spel för gallerierna

Att engagera mig i människor och miljöer där det beräknade, kalkylen med människor används för att nå vissa resultat passar inte mig.

De äkta sammanhangen finner jag i relation till mina närmaste, mina elever och i de konstnärliga sammanhangen, i min relation, i mina samarbeten med konstnärer, musiker, författare.

Positionsspel och styrkehävdelse

Jag betackar mig för falska leenden, skådespelet som äger rum för att vi ska nå den gällande kodade framgången. Positionsspelet, styrkehävdelsen och maktspelet, den med ekonomiska mått kalkylerade mänskligheten. Jovisst, jag känner till språket och vet hur det används, men gillar det inte.

Lever alltmer i harmoni med mig själv och mina innersta värderingar. Det gör också att jag värnar min integritet. Jag vill inte luras in i något. I de miljöer jag verkar i vill jag stå upp för mig själv, mina värderingar, vara ärlig. Märker jag att motparten inte är det sluter jag mig, värnar mitt  jag, där finns ingen plats för falskspel.

Och jag märker att jag får så mycket tillbaka. I går kväll vid middagsbordet sa jag att jag borde ha fotograferat alla mina avgångsklasser genom åren. Så många fina människor jag mött och fått lära känna. Som lärare behöver jag inte kalkylera med människan. Jag får möjlighet att möta en ung människa, stötta hen i sin utveckling, dela med mig av mina kunskaper. Men att göra det när omgivningen är slug och beräknande tar på krafterna. I en tid när allt ska rutas in i fyrkanter, i organisationsstrukturer och mätas i pengar då är det tufft.

Att förmå skilja på det som är ett spel och det som är äkta är en konst. Ibland undrar jag hur de som dagarna i ända deltar i spelet för att upprätthålla rådande normer står ut. Bekräftelsejakten tar ju då aldrig slut.

Hur gör du för att finna din äkthet och dina autentiska sammanhang?

Under 2018 ska jag bli något klokare

Ett nytt år tar vid. Årsskiften får mig att fundera, något jag delar med många andra. År läggs till år och min ålder ger mig perspektiv på livet. Tiden framåt minskar. Jag upplever att mina val blir alltmer eftertänksamma.

Foto:Elisabeth Jönsson

En stressig termin tog sin kulmen i influensa under jul- och nyårsledigheten. Min fysiska värld blev mindre och krympte till köksbord och vardagsrum i samvaro med mina närmaste. Alla sociala medier var avstängda. Dagarna har bestått av TV-program, samtal, läsning, reflektioner och mycket vila. Och så som det gärna blir när jag får skala av blir det tydligare för mig vad jag tycker är viktigt.

Hälsan är inte given. Den är viktigast av allt. Utan den kan det andra kvitta.

Självkänslan, att jag känner att jag duger i mig själv, har blivit så tydlig hos mig. Jag behöver inte bevisa en massa utan kan glädjas åt andras framgångar, i att lyfta andra människor och det som fortfarande glädjer mig mest är att få stötta barn och ungdomar.

Det skapande flödet. Det är viktigt för mig att emellanåt få befinna mig i det skapande flödet genom att skriva, komponera, musicera, fotografera och medverka i olika kulturevenemang. Det är ett inre behov jag har med mig sedan födseln.

Sociala medier. Jag har under de senaste fem till tio åren lärt mig mycket om sociala medier och även fått pris och olika nomineringar för elevernas och egna insatser. Under en månads tid har jag tagit semester från Facebook, Instagram med mera. Det har varit fantastiskt skönt att gå ut från denna konstlade värld, bara leva i min egen värld, vara med mina egna tankar. De sociala medierna påverkar dopaminsystemet på ett negativt sätt, liknande det vi upplever när vi konsumerar. Att gå ur dessa flöden är att få bli fri.

Mitt yrkesval. Att vara ifrån mitt arbete gör det så tydligt för mig hur meningsfullt jag upplever att det är att arbeta som lärare och hur mycket jag tycker om människor.

Mina barn. Det finns ingenting som jag är så tacksam över som att få ha blivit och att få vara mamma. Det är och har inte varit givet för mig. Och är det något jag är tacksam över gentemot mig själv är det att jag vid livets olika vägskäl mellan vidare karriär och familj så har barnen alltid gått först. Jag har ägnat min tid åt dem och känner ingen ånger över att jag lagt för lite tid. Kanske är det just detta att jag själv saknade en mamma under min uppväxt som styrt mina prioriteringar. Jag är oerhört glad och tacksam över den hjälp jag fått med att bearbeta min sorg (som jag ständigt bär inom mig), mindervärdighetskomplex, känslor av otillräcklighet och självhävdelsebehov. Kanske jag hade gått längre inom en så kallad karriär om jag inte gjort denna känslomässiga bearbetning, men då hade jag förlorat det allra viktigaste, kontakten med mig själv och mina innersta värderingar. Att leva i enlighet med dem gör mig hel.

Så går jag nu in i 2018 med hopp om att bli något klokare också i år och även att minnas tidigare klokskap. Jag kommer att ägna min tid åt familjen, mina ungdomar, men också åt mitt eget skapande i samarbete med andra.

Extra mycket ser jag fram emot att ”Famna livet” i samarbete med två skickliga musiker. Mer om det kommer jag att berätta under året.

 

Tyst, i poesins värld anar jag den, nyansen som finns där mellan raderna…

Tyst, i poesins värld anar jag den, nyansen som finns där mellan raderna. I  sammansättning av ord. Det outsagda försöker sägas så som jag förnimmer, stundtals ser det, som läsare och som skribent. Poesin frigör min innersta längtan efter svar, tröst, igenkänning, gemenskap och värme.

Så tar jag ännu ett steg i mitt skrivande när jag i dagarna påbörjar den skrivkurs som ska leda mig ännu några steg in i poesins värld. Poesins värld, som vaggar in mig i rytmer och klanger som emellanåt lyckas slå an djupa strängar i mitt allra innersta. Inte alla kan hantera den, min lyhördhet, min längtan efter nyanser och djup i en värld där så mycket ska vara effektivt, rationellt och leda till synliga mätbara resultat. Genom musiken, poesin, skapandet och skrivandet blir jag levande, mänsklig.

Anar nyansen mellan raderna

En av de poeter som ligger mig allra närmast hjärtat är Karin Boye. Följande välkända rader ur Härdarna (1927) är några jag ofta återkommer till:

” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Dikten bär titeln ”I Rörelse” och innehåller ytterligare några strofer.

Min hud är full av fjärilar

Att finna de ord som sätter sig inpå huden är en verklig konst. Se här, följande rader ur Karin Boyes dikt ”Min hud är full av fjärilar” ur diktsamlingen För trädets skull (1935):

”Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar – de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung….”

Det finns en tydlighet, en känslighet för livets sårbarhet i Karin Boyes diktning som griper tag i mitt hjärta. Det är som om hon förmår sätta ord på livets förgänglighet. Hon gör på ett sätt så livet, också när det är outhärdligt, kan få en mening i att det får uttryckas vackert. Så befann hon sig också där, nära den existentiella smärtan som tyvärr ledde till hennes alltför tidiga bortgång.

Talar till djupet

Om Karin Boye är den poet som ger mig igenkänning på djupet och sårbarheten så är Evert Taube en skald som kan ge mig livsglädjen. Med lätthet och underfundighet skrev han visor som talar till djupet av den svenska folksjälen. Såsom i ”Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar……..” ur ”Sjösala vals”. Likaså Bellmans epistlar slår an de toner i mitt inre så livsglädjen brusar upp, ”Vila vid denna källa” är en kär favorit. ”Hvila vid denna källa,Vår lilla Frukost vi framställa: Rödt Vin med Pimpinella Och en nyss skuten Beccasin.”(ur N:o 82 Fredmans epistel).

Glädje, sorg, vemod… genom musik och poesi får våra känslor ta gestalt. Så binder de konstnärliga uttrycken oss samman, men ställer också krav på att vi behöver lyssna på vad de vill säga. Vi behöver lyssna mellan raderna. Ofta är det just där som det allra viktigaste sägs.

Några avslutande ord i all sin enkelhet

Sjung för mig, sånger att dansa, att få skratta till, i all min enkelhet som människa ge mig lov att bara finnas till.

Läs för mig, ord som tröstar, lägger sig som balsam över min själ, i all min sårbarhet som människa ge mig kraft att räcka till.

Tips!

Mer om Karin Boye, Karin Boye Sällskapet

Evert Taube, Taubesällskapet

Carl Michael Bellman, Bellmansällskapet