Läser just nu en nyligen utgiven biografi om Astrid Lindgren författad av Jens Andersen: Denna dagen, ett liv (länk Sveriges radio, december 2014). En biografi jag varmt rekommenderar och där de avslutande kapitlen om Astrid Lindgrens livsfilosofi är de som intresserar mig mest. På sidan 401 finns ett utdrag ur en intervju med författaren i Svenska Dagbladet den 8 augusti 1989. Tidningen frågar henne om hon med översättningar till 50 språk känner sig som ett helgon. Hon svarar:
” Nej, varför skulle jag göra det? Allt är ju fåfänglighet och ett jagande efter vind. Och vi är ju alla likadana. Och alla har varit små söta barn som växt upp och skall dö. Vad gör det då om man är översatt till 50 språk….”
Med en sådan ödmjukhet, kan man annat än ta henne till sitt hjärta?
Googlar på ordet fåfänglighet där nog ordet förgänglighet är det som jag tycker ligger närmast Astrid Lindgrens tankegång. Och jag funderar att även om allt är ett ”jagande efter vind” så berörde hon så många människohjärtan och ingav hopp, glädje och tröstade så många barn. Något som troligen inte varit möjligt om hon inte varit i kontakt med sig själv, med nuet och sitt eget barn.
När ärelystnaden försvinner återkommer jag till nuet. Hävdelse, duktighet kan nog vara bra, bland. Men det som intresserar mig är drivkrafterna bakom. Något att fundera vidare kring.
