Omfamnar livet
Att stå vid ett vägval och inte veta vilken väg som blir bäst.
Att inte vilja svika och att göra det som känns rätt. Vet nog egentligen vad jag innerst inne vill. Problemet är att inte vilja skapa besvikelse. Förväntningarna skapar jag nog själv. Önskar jag var kallare.
Men jag är oförmögen att bara köra på. Har fått betala priset. Känner att det är det jag gör snart ändå.
Drar i bromsen, saktar in, själen den är min. Vem är jag, om mitt inre inte finns kvar?
Jag vill stå i livets tjänst, vara den som låter olika åsikter brytas, den som bejakar barns och människans växande och utveckling.
Jag vill värna varenda litet frö.
Ofta kommer jag till korta i min ambition. I min mänsklighet är jag inte tillräcklig.
Då när det är som mörkast kommer någonstans ifrån, livslusten tillbaka.
I stunder av stillhet.
Så har vi alla ett värde och kan ge ett bidrag till helheten.
Gör det vackra synligt. Låt skönheten ta plats, men glöm inte att se och vara medveten om människans destruktiva krafter.
”….. ett samhälle vars medborgare orkar se brister och tillkortakommanden och som därtill skaffat sig tillräcklig överblick över struktur och samband har lättare att tillfriskna än det där varje medborgare är sig själv nog”, skriver Bengt Göransson i boken Kulturen och hälsan (s 16).
Så ger livets skönhet hopp och tillvarons bräckliga grund blir den väg vi tillsammans vandrar för att skapa förändring.