En klang av vemod

Det vilar i mig en klang av vemod. Denna klang har jag ständigt att förhålla mig till. Det finns säkert flera förklarliga orsaker varifrån den kommer, denna vemodsklang som präglar mitt liv.

Ibland blir den kraftfullare och frambringar en nästan outhärdlig ångest, men allt som oftast bär jag den inom mig som en sorg, men också som en längtan. Genom skrivandet håller jag den i schack. Orden bildar den väv av lindrande balsam som gör att jag uthärdar tillvaron. Är det sorgset- en brist- en tillgång, denna känslighet för livets förgänglighet som jag ständigt bär med mig?

Så fortsätter jag skriva och skapa för att lindra, förmedla och uttrycka klangen som nog egentligen handlar om livet i sig själv. Vetskapen om att allt jag fäst mig vid kommer en dag att vara borta och trots det en längtan efter att leva och få uttrycka min längtan efter något som jag ofta inte vet svaret på.

tussilago

Då orden vägdes på guldvåg

Det är fascinerande att vi en gång i tiden skrev böcker på en skrivmaskin likt denna på bilden. Tänker på hur vilsamt livstempot ändå måste ha varit jämfört med nu. Snabbare är inte nödvändigtvis bättre. Vad händer med ordflödet när tempot blir allt snabbare, när meningar och uttryck ska konsumeras och produceras i hög takt. Vad händer med reflektionen?

skrivmaskin
Foto: Elisabeth Jönsson

I tidiga tonåren testade jag att skriva på denna sortens skrivmaskin även om den elektriska skrivmaskinen var den som då gällde. Kanske är det bara banal nostalgi, detta att längta tillbaka till en tid då varje ord vägdes på guldvåg, då det fanns plats för tanken i stunden, då avtrycket blev så viktigt. Tänk så mycket mer varje bokstav måste ha känts.

Tycker om det lågmälda samtalet

Jag tycker mycket om det lågmälda samtalet. De samtal där väsentligheter urskiljs och man tillsammans når något av livets innersta väsen. När jag nu ska ge ut den bok som jag påbörjade för sex år sedan är det med en känsla av blandad förtjusning och viss oro. Det är snarlikt känslan av att släppa ett barn som börjat gå. Kommer hen att ramla? Finns det då någon som tar emot? Kan hen stå på egna ben, gå vidare på egen hand? För det är så jag vill att en bra bok ska vara. Den ska leva vidare genom sin läsare och öppna upp för dialog kring livets väsentligheter.

Jag läste en gång att man ska skriva de böcker man själv vill läsa. Det har jag gjort nu, skrivit en sådan bok. Kan hända något egoistiskt. För mig är skrivandet en väg för att leva och överleva, lika viktigt som att andas. Orden hjälper mig bena i och sortera mina tankar, ge gestalt åt vem jag är och vad jag tycker är viktigt. Skrivandet blir på så sätt som en kompass i livet.

Att ge ut en bok på eget förlag är något jag gjort mycket medvetet. Jag vill inte bli censurerad, ( men jag har anlitat en finkänslig lektör). Jag vill ha kontroll över utgivningsprocessen. Jag vill inte vara utelämnad åt marknadskrafterna. Jag vill göra det på mitt sätt.

Så hänger det samman också valet av namn på mitt förlag, Liv&Tanke förlag och att releasen blir i Det fria ordets hus i Växjö.

Det är med ödmjuk förväntan jag planerar inför boksläpp. Egentligen kanske jag skulle låtit bli, med tanke på min sårbarhet, att lämna ut mig. Men behovet av att berätta och uttrycka vissa saker är helt enkelt större.

Så jag tar min plats och kastar mig ut så ser jag vad som händer. Jag har en plan för processen, den följer jag. Men jag vet också att det kan hända oförutsedda saker under en resa.

Du är välkommen att följa med mig på denna resa. Här på denna sida, via Punctum saliens, men framförallt i FB-gruppen ”Mer Människa” tänker jag mig att föra lågmälda samtal med dig som vill följa och kanske på sikt också tänker dig att läsa boken. För är det inte det som är det egentliga undret- tanke möter tanke och något nytt föds och vi får kraft att gå vidare i all vår mänsklighet.