skriver | Elisabeth Jönsson

Uppdrag för fotoutställning av Åsa Ahl

Tidigare i höst fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva en reflekterande utställningstext till Åsa Ahls fotoutställning ”Snowmen”. Ett, som jag tycker mycket hedrande, men också svårt uppdrag. Efter en hel del eftertanke tackade jag ja.

Att skriva en text som gör en fotoutställning rättvisa är inte enkelt. Det är flera nyanser som ska fångas in, ja hela avsikten med utställningen och konstnärens intention.

Men eftersom Åsa och jag också är kollegor och har arbetat en hel del tillsammans i våra respektive roller som gymnasielärare tackade jag ja. Glad över att Åsa blev nöjd med texten och tycker att den gör utställningen rättvisa.

”Snowmen” har du möjlighet att se fram till den 15 november på Bergdala konstgalleri utanför Växjö. Aktuella konstnärer just nu är i galleriet är också Elisabeth Henriksson och Markus Åkesson.

Till Åsa Ahls hemsida

Mer om utställningen kommer Åsa också att berätta i ett inlägg på Punctum saliens.

Tidsplanernas vara eller icke-vara

Tidsplaner kan hjälpa till att göra drömmar till verklighet. En tidsplan kan hjälpa oss att planera framåt, men kan också fungera som en snara runt halsen. Det handlar om, menar jag, hur vi förhåller oss till planen. En bra tidsplan för mig är en som ger utrymme för improvisation, gjord utifrån en vetskap om livets skörhet.

Så här ser min preliminära plan för utgivning av min nästa bok. Med den inställning jag har är april ingen garanti för release, snarare en vision att arbeta utefter, öppen att korrigera utifrån vad livet bär med sig. Så kan jag också själv bidra till att skapa lust för mitt skapande. Å andra sidan drivs jag inte i detta sammanhang av några resultat- eller lönsamhetskrav, sådant brukar ofta kväva mig.

Att få beröra och beröras

Sakta kommer min önskan mig närmare. Det jag innerst vill med mitt skrivande och med min sång. Mina tankar har kastat mig fram och tillbaka. För mycket uppmärksamhet på det jag gör kväver ibland min kreativitet, medan andra gånger behövs den för att uppmuntra mitt fortsatta skapande. Det är en balansgång!

För det jag innerst inne vill är att väcka tankar, att beröra hjärtan, bidra till att skapa fina möten. Detta blir varken bättre eller sämre av antalet som uppskattar det jag vill göra. Ett enda möte kan ge mig stor glädje. Denna känsla är för mig den viktigaste. Då ger skapandet mig glädje och energi.

musikencarinastahlelisabethjonsson — Foto:Carina Ståhl, Gyllenljus