Du kommer med ett sargat självförtroende till min klass. Dina förkunskaper i engelska, svenska och matematik är knapphändiga. Din tillit till dig själv och din förmåga är låg, stundtals obefintlig.
Nu går du på gymnasiet. Och jag undrar: Hur kunde det bli så här?
Nyss var du ett nyfött barn med alla möjligheter i världen.
Jag har åtkomst till svaren om din situation. Och jag vet att du inte är ensam. Men det tröstar mig inte. Smärtan över den orättvisa du utsatts för gör ont och väcker min ilska.
Hur kunde vi svika dig så?
Och varje år fortsätter det. I tjugo år har jag arbetat som lärare på gymnasiet. Tidigare kom du inte så ofta. Nu kommer du regelbundet och tillsammans med många andra.
Och här står lilla jag tillsammans med mina kollegor för att försöka göra en insats, att rädda det som räddas kan, för att du ska få blomma ut och få bli den individ du har rätt att vara. Vilka är då lärarens och elevens förutsättningar?
Vad är det som hänt på vägen? Såg vi inte? Fanns det inga pengar?
Finns det några ursäkter?
Jag blir så berörd när jag läser. Det är varken lätt att vara elev eller lärare i dagens skola, tror jag. Så många krav från olika håll. Jag har föräldraperspektivet när jag följt mina barn genom skolåren.
Rent allmänt tänker jag att det händer så mycket inuti en ung människa. Utvecklingen till vuxen är ofta ingen rak väg och också individuell. Så många stormar och känslokaos det kan finnas inom ett barn och en ung människa. Så många frågor. Och så utsatt man kan vara för andras dömanden och ibland kränkningar. Ibland orkar man kanske inte med press och stress och betyg. Ibland behöver man kanske mycket vila och återhämtning för att mogna som människa. Inte alltid lätt att förstå och skapa sig tid till det idag för en ung människa.
Trots allt så tror jag att vi alla gör så gott vi kan. Och att vi ofta får nya chanser i livet gång på gång på gång. Det är aldrig försent, det vill jag tro.
Varm kram
Anna-Karin
Varmt tack Anna-Karin för att du lyfter också föräldraperspektivet.
Mvh
Elisabeth