Omfamnar livet
Har precis avslutat ett arbete med mina elever om stereotyper och fördomar.
Det är fint att vara lärare ändå. Att få vara en del i att bygga samhället. Tänk så många lärare som dagligen står upp för värdegrunden om demokrati och alla människors lika värde. I tider som dessa blir behovet extra synligt. Jag tänker då på att inte döma efter ytan, att sträva efter att se människan.
Något vi alla hela tiden kan bli bättre på.
Det är kallt. Frosten bitar tag. På några platser har den första snön fallit. Jag har en säng att sova i med rena lakan. Kan tända en eld i kaminen, äta mig mätt och känner människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.
I tider som dessa funderar jag över värmen, den medmänskliga. Den värme som skapar tillhörighet, visar omsorg och respekt, som är lyhörd, värnar och på alla sätt vill väl.
Vilken härligt sprakande medmänsklighetskamin vi skulle få i världen om den värmen spred sig.
Är en reflekterande människa som ofta ställer mig kritisk till de ideal och normer som pådyvlas oss utifrån. En gåva att få träffa vänner där innerligheten och värmen står i fokus för samtalen. Där samtalen präglas av det djupast medmänskliga, om situationen i världen och där det finns en omtanke om varandra.
Har i livet varit i så många andra sammanhang. Sammanhang där det ska jämföras och mätas. I de sammanhangen hör jag inte hemma. Förstår inte riktigt meningen med dem och väljer idag bort dem.
I tider som dessa blir de innersta mänskliga behoven så synliga: tillhörighet, gemenskap och trygghet, omsorg om människovärdet och livet.
Tacksam över en sådan lördagskväll och för de människor jag tillbringade den med.
