Omfamnar livet
Minns hur jag genom livet snabbt tröttnat på det ytliga och glättiga. Där ytan får styra uppstår snart tomhet. Livet förlorar sitt innehåll.
Bäst är livet ändå då det finns tid och utrymme för förtroliga och innerliga samtal med en själsfrände. Det är som om dessa möten i sig bär med sig ett svar, ett svar på den allra innersta meningen.
Det vilar i mig en klang av vemod. Denna klang har jag ständigt att förhålla mig till. Det finns säkert flera förklarliga orsaker varifrån den kommer, denna vemodsklang som präglar mitt liv.
Ibland blir den kraftfullare och frambringar en nästan outhärdlig ångest, men allt som oftast bär jag den inom mig som en sorg, men också som en längtan. Genom skrivandet håller jag den i schack. Orden bildar den väv av lindrande balsam som gör att jag uthärdar tillvaron. Är det sorgset- en brist- en tillgång, denna känslighet för livets förgänglighet som jag ständigt bär med mig?
Så fortsätter jag skriva och skapa för att lindra, förmedla och uttrycka klangen som nog egentligen handlar om livet i sig själv. Vetskapen om att allt jag fäst mig vid kommer en dag att vara borta och trots det en längtan efter att leva och få uttrycka min längtan efter något som jag ofta inte vet svaret på.
Det är fascinerande att vi en gång i tiden skrev böcker på en skrivmaskin likt denna på bilden. Tänker på hur vilsamt livstempot ändå måste ha varit jämfört med nu. Snabbare är inte nödvändigtvis bättre. Vad händer med ordflödet när tempot blir allt snabbare, när meningar och uttryck ska konsumeras och produceras i hög takt. Vad händer med reflektionen?
I tidiga tonåren testade jag att skriva på denna sortens skrivmaskin även om den elektriska skrivmaskinen var den som då gällde. Kanske är det bara banal nostalgi, detta att längta tillbaka till en tid då varje ord vägdes på guldvåg, då det fanns plats för tanken i stunden, då avtrycket blev så viktigt. Tänk så mycket mer varje bokstav måste ha känts.